Sofie Svanlund

Jo, nu har jag allt lite framtidpanik. Värre än efter studenten. Då var det ju lite skitsamma vad man prövade på för utbildningar. Men det är ju bara i sex år man får studiestöd, vilket innebär att jag bara har fem år kvar! Jaja tänker ni kanske. Fem år är ju lång tid. Men jag har verkligen fortfarande ingen som helst aning vad jag vill göra med mitt liv. Tänk om kontoret inte är drömmen?
Om jag bara tar något hej vilt för den kommande terminen så slösar jag ju studiestöd på något som kan komma att visa sig vara totalt onödigt. Tänk om jag pluggar något random i ett år till och sen så plötsligt, så kommer det till mig vad jag vill göra med mitt liv. Sådär så att det plötsligt känns så otroligt självklart liksom. Tänk då om det visar sig att den utbildningen är femårig. Då har jag ju förstört allt genom att slösa värdefulla CSN pengar på... skit, helt enkelt.
Jaja, jag vet. Plugga inte nästa termin då och känn efter vad du vill i lugn och ro? Men det är inte så lätt, inte för mig i alla fall. Jag är livrädd att om jag tar ett halvår ledigt från studier så kommer jag aldrig börja igen. Jag skulle nog till exempel inte ha körkort nu om jag inte hade gett hundra procent till det direkt när jag fyllt arton. Och då kommer jag hamna på ett random jävla skitjobb och ha mina redan pådragna studielån upp över öronen som då var helt onödiga att ta. De lär ju ta hur jävla lång tid som helst att betala tillbaka också när man måste leva på pisslön.
Hjälp, jag har ingen aning om vad jag vill! Jag vet inte ens vart jag vill plugga. Inte helt säker på om jag ens vill göra det i Sverige. Usch vad jobbigt...