Sofie Svanlund

Hihi ikväll blir det myspys. Ska ha middag med Lillan och Kex. Vad det blir för något är inte ännu bestämt men det är ju inte så viktigt. Jag har massor att göra idag men får inte glömma att fixa iordning för dem för just nu ligger typ hela garderoben utspridd över hela stugan och det är ju mindre kul. Eller inte, eller jag vet inte... :)

Ojojoj, om fem dagar säger jag hejdå till Sverige för att förflytta mig till varmare breddgrader. Nu vet jag inte vad jag känner inför det igen. Men jag börjar återfå litte pirr trots allt. Kändes lite verkligare igår när Emma kom hem till mig och hjälpte mig lite med packningen. Med hjälp menar jag att hon fick stoppa mig när jag gick för långt haha. Tess småhjälpte mig lite på morgonen också innan vi åkte till biltvätten med bilarna. Nu är lilla skitbilen relativt ren. Kände att jag var tvungen för att den fortfarande skulle existera när jag återvänder. Den har nämligen börjat rosta något under min ägo... Det var lite svårt att bestämma vad jag behövde för tvätt då. Jag valde guld, för då blir den ren under också och hur rostig den kan vara där vill jag inte ens fundera över. Mer pengar än så lägger jag inte på den där lilla skitbilen, den kan ju inte bli snygg i alla fall men nu ser den i alla fall inte lika mycket ut som ett pundaråk som den gjorde innan när den typ var brun.

Nu är jag smått irriterad kan jag säga. Tänk hur oläglig timing vissa saker och ting har. Jag orkar inte. NEJ! Jag flyttar till andra sidan jorden nästa vecka. Ja, om sju dagar. Låt mig vara! Hoppas jag hinner med något i alla fall kan jag ju bara säga. Och när hade min mobil tänkt vara klar kan man ju undra?

Det är helt nersläckt. En läbbig film rullar på en enorm skärm. Creepy musik spelas. Stämningen är redan obehaglig. Så ser jag något som stryker längs väggen längst ner till vänster om mig. Försiktigt, tyst, men ändå bestämt. Först långsamt för att sedan röra sig fortare. Fortare och fortare för att plötsligt sakta in. Stannar helt vid raden där jag sitter. Trycker sig mot väggen men står helt vänd mot mig. Tittar på mig, helt stilla, orörligt. Jag känner skräcken komma krypandes. Fortfarande, helt stilla. Jag vågar knappt titta på bioduken i rädlsa för att när jag sedan tittar till vänster, så kommer det stå där blickstilla, precis bredvid mig, andas på mig. Jag tittar åt vänster med jämna mellanrum, det står kvar. Så stilla, så länge. Jag är fylld med obehag.
Men så plötsligt, rycker det till. Rör sig fort ifrån mig längs den långa mörka väggen för att sedan försvinna ut ur salongen. Jag känner en lättnad fylla hela min kropp och kan äntligen fästa mina ögon på duken...

Finally! Bostaden är betald så när jag skickat in kvittona så är det klart. Skönt. Söka utomlands är verkligen inget man gör på en dag. Shit vilket projekt det här har varit. Skojar inte. Men, men nu är jag ju nästan helt finished. Så najs och nästa vecka drar vi. Japp, 9 dagar kvar så den här helgen som kommer blir den sista hemma i Sverige på lääänge så den är helt fullspäckad. Och det har den allt varit länge nu kan jag säga...

Idag har jag myst med mamsen. Vi gick på bio bland annat och kolla skräckfilm. The Unborn. Det var läskigt. Inte filmen så mycket men biovakten. Usch, den där vakten skrämdes verkligen. Fy!

Ahh, imorgon är det löning. Woho! Eller blä, jag vet inte. Sjukt mycket att ta tag i blir det i alla fall. Lista med saker jag vet nu som ska göras imorgon:

1    Ta foto för internationellt körkort.
2    Skaffa internatinellt körkort på KAK.
3    Prata med banken om hur vi hanterar pengarna på mest förmånligt sätt utomlands.
4    Fylla i bekräftelse för Balaclava appartements.
5    Betala terminsavgiften för Balaclava.
6    Skicka boendeconfirmation till skolan.
7    Betala räkningar och skulder.
8    Köpa hårfärg.
9    Klippa mig.
10  Möjligtvis införskaffa nya jeans.
11  Storstäda
12  Packa det som går
13  Lämna in alla skor til skomakaren

...Förmodligen ska mycket mer göras men kommer inte på vad just nu. Måste göra allt imorgon nästan för då e jag ledig. Får gå upp tidigt helt enkelt. Mycket tidigt. Blä. Men det kommer kännas jävligt skönt när allt är klart.

Måste fixa frippan innan jag drar. Vet inte va ja ska göra dock. Jag ska inte bli mörkare igen i alla fall för det kommer ändå bli så solblekt  i Australien. Vad göra, vad göra? Ska man slänga in en avfärgning tro och sen köra på ljusbrunt eller nåt? Kan inte ens bestämma det. Ska skaffa tillbaka luggen i alla fall för det har Snuttan sagt åt mig att jag måste, men sen då? Varför har jag blivit så likgiltig inför allt nu? Ytterst märkligt...

Yes, inte nu på onsdag men nästa. Då drar jag och lilla snuttan. Det är lite märkligt men min nervositet börjar släppa nu. Jag har typ blivit helt likgiltig inför flytten. Jag tar inte tag i något, har slutat tänka på packningen och pirret i magen har försvunnit spårlöst. Det här är inte bra. Jag måste ju förbereda mig men jag pallar verkligen inte. Det känns inte ens som att det är på riktigt längre. Förstår inte varför jag plötsligt känner så här. Eller, känner och känner. Snarare varför jag inte känner någonting. It´s a mystery. A mystery in deed.
Har i alla fall våra boendebekräftelser. Vi har båda kommit in där vi önskade. Delat i Balaclava Appartements. Där vi har inomhuspool, tennisbana och stor grillplats och grejer. Det var väl bra, antar jag... 

Shit! Idag är den två veckor kvar!. 14 dagar, 2 timmar och 16 minuter för att var exakt. Second thoughts börjar oundvikligen ploppa upp i mitt huvud. Jag börjar bli stressad. Kan typ inte koncentrera mig på någonting nu. Häromnatten kunde jag inte somna. Det var omöjligt. Låg och tänkte på hepatit. Läste twinrixbroschyren och tänkte lite till. Tänkte lite extra på hepatit A och somnade sedan till hemska tankar om eventuella dödsorsaker.
Nu är det exakt 14 dagar, 2 timmar och 12 minuter kvar. Tiden rusar fram. Hjälp.

Nu har lilla skitbilen fått för sig att hastighetsmätare är överskattat. Tur att jag kan räkna ut hur fort jag kör på varvmätaren istället. Men det skulle ju ändå bli lite nojjigt om man skulle få en sån där polisbil bakom sig ändå...
Då och då är den snäll, skitbilen, och sätter på hastighetsmätaren trots allt. Men ibland ska den jävlas. Den är nog lite busig, min bil.

Idag på jobbet fick vi lov att ringa polisen. Det sprang in gömde sig några killar bakom charkdisken. Tydligen jagade någon eller några dem med knivar och skit. Det var ganska obehagligt faktiskt, särskilt eftersom jag var ensam i kassan vid tillfället. En kund undrade om jag ville att han skulle stanna med mig tills polisen kom. Jag sa nej. Men det var verkligen hemskt gulligt av honom att erbjuda sig det.
Men vad kan man förvänta sig? Att det aldrig blir någon action när man jobbar på gullmarsplan liksom? Jävla gullmars.

Min resfeber blir bara värre och värre ju mer den fjärde februari närmar sig. När jag läste om bagage reglerna på Cathays hemsida pirrade det plötsligt till jättemycket i magen, sådär så att man nästan skrattar till lite för att det kittlas, samtidigt som jag blev blöt i ögonen. Så pass så att det faktiskt kom en liten på högra kinden, tro det eller ej. Jag visste inte riktigt om jag skulle vara glad eller ledsen, skratta eller gråta. Det är både kul, spännande och fantastiskt pirrigt samtidigt som det även är lite vemodigt på samma gång. Mest är det ju otroligt roligt, såklart. Annars skulle jag ju inte göra det här. Men ändå. Jag tänker ju mycket på hur mycket jag kan missa här hemma. Nästan hela familjens födelsedagar och några vänners till exempel. Stora dagar dessutom, sådär som det är när man fyller jämt. Usch och blä, vad presenter jag måste släpa hem. Kanske kan skicka något på posten? Hur länge innan måste man skicka det då? Två veckor? Nej men varför svävade jag in så mycket på paket nu? Finns väl viktigare saker att tänka på. Märkligt...

Det finns faktiskt något mellan försiktighet och våld. Jo, det är sant. Jag lovar.

Jag loggade nyss in på Mitt SU för att anmäla mig till omtentan i Grammar and Translation och vad upptäcker jag då!? Tydligen har jag klarat den! Jag vet inte varför det ploppade upp nu för det stod inte där i lördags och när jag rättade provet själv efter skrivningen verkade det inte finnas en chans att jag hade klarat det. Tänka sig, här har jag gått och trott att jag ska skriva omtenta och haft mig! Visst, det var inget bra betyg. Men, men... jag klagar inte. :) Då blev det plötsligt en sak mindre att oroa sig för nu och det känns riktigt skönt kan jag ju bara säga. 

Jaa, nu är det 20 dagar kvar. Det känns ju... konstigt. Jag saknar redan familjen och kompisarna. Sju dagar har jag på mig att umgås med dem. För jag jobbar sent ända fram tills onsdagen näst, nästa vecka. Jag kommer klistra mig på dem då. Sitta på foten och klamra mig fast runt benet sådär som man gjorde på sin föräldrar när man var liten.

Idag är jag ledig från jobbet. Otroligt skönt kan jag säga. Men eftersom att jag sen jobbar  (till 21:15 nästan varje dag)ändå fram till den 28:e, ( med undantag för söndagen innan omtentan då jag måste hinna plugga...) så har jag massor att göra ändå. Måste hinna stortvätta, storstäda, kolla mejlen, skicka studieförsäkran till CSN, försäkringsuppgifter till Macquarie, skriva en packningslista, överföra massa musik från datorn till alla mina USB-minnen så jag har musik där nere, kanske bränna några skivor också? Lämna in alla sommarskor jag vill ha med mig till skomakaren ( det är några stycken...), hämta kläder och prylar jag haft hos kompisar, lämna kompisars kläder och prylar de har haft hos mig ... Oj, oj,oj, allt gör jag nog inte idag, det är garanterat mycket jag inte kommer på just nu också... Jag känner mig själv, jag tar alltid allting i sista minuten. Varför lär jag mig aldrig? Det är ett mysterium.

Idag är det 22 dagar kvar. Alltså ungefär tre veckor. Alltså kortare tid än från första december till julafton. Det är typ ingen tid alls. Det kommer typ bara säga POFF så är jag på flyget. Herregud, jag är helt sjukt nervös nu. Kollade på flygbiljetten i morse och fick nästan en klump i magen. Särskilt när man ser att hemresan inte sker förrän i juli. Oj, oj, oj. Men lite kul är det ju också, självklart. Men shit vad jag är nervös, det börjar ju nästan kännas verkligt nu...