Sofie Svanlund

Det sjuka är att det varit nästintill knäpptyst hemma hos oss bortsett från att vi tittat på TV. Det ska tilläggas att vi inte haft hög volym på den heller. Det enda som jag skulle kunna tänka mig ha låtit ens i närhet av ett bråk måste varit när vi småbusat lite smått i eftermiddags. Men det var flera timmar sedan och då har jag också bara skrattat. Möjligtvis högljutt, men än bara skratt.

Det måste vara så att grannen hört någon annan. Ibland är det ju svårt att höra exakt från vilken vägg ljud kommer ifrån i en lägenhet. Vid ett fåtal tillfällen har jag nämligen varit en aning fundersam om vad som pågår hos vissa grannar, men dock aldrig till den grad att jag skulle misstänka något sådant.

Annars kan kan man väl helt enkelt bara dra den slutsatsen att folk här i småstaden måste vara riktigt uttråkade om dagarna. Ifall de hör ett enstaka ljud som de misstänker ha minsta lilla chans att inte vara helt positivt och genast hoppar på telefonen och ringer polisen.

Gud, jag blev så nervös så jag blev nervös för att jag var nervös. Helt skakis. Tänk stackars Benjamin också, kan ju verkligen inte vara kul att bli utfrågad om att vara våldsam mot sin flickvän. Särskilt när sådant inte finns på världskartan för honom. Men jag tycker trots det att poliserna gjort sitt jobb bra, med tanke på hur de letade efter tecken på våld och verkligen studerat mig. Om det hade varit såsom det var misstänkt, hade väl tjejen i fråga inte gärna berätta frivilligt och då är det ju bra att de verkligen studerar situationen.

Nu blir det väl till att smyga här hemma och se till att verkligen prata med små bokstäver. Annars tror väl grannen att jag håller på och bli mördad...